jag undrar om det bara är jag som upplever att själen bleknar bort mer o mer för varje år som går. har det alltid varit så? ska det vara så? nu finns det nästan inget mer kvar av mig. jag bryr mig inte om någonting längre. allt som var viktigt förut är bara ett vagt minne.

exempel:

jag lyssnar extremt sällan på musik hemma, eller ute för den delen. när jag gör det tycker jag inte om det speciellt mycket. hemskt normalt... inte.

jag bryr mig inte om att se filmer som jag faktiskt tror skulle vara riktigt bra. o när jag väl gör det, så tycker jag i princip ingenting. det gäller både gamla favoriter o nya tips.

jag läser inga böcker, o jag skriver ingenting. jag är inte intresserad av att skapa ett endaste skit faktiskt.

jag pratar aldrig i telefon. förut gjorde jag det kanske tre timmar om dagen, tyckte det var sååååå trevligt att pladdra med vänner om allt o inget. nu orkar jag knappt prata med folk i verkligheten, än mindre på telefon.

nä, men det ska säkert vara såhär. man ska leva resten av sitt liv i ett vakuum, där inget spelar någon roll, o där man inte har några intressen eller tycker om nånting. jag vet att jag som ungdom (o kanske lite för länge) hade sådär för mycket känslor. borderline-typ. allt var svart eller vitt, värdelöst eller favorit. led av superstarka känslor o separationsångest. o det har jag ju arbetat med att tona ned, o tydligen med goda resultat. om det nu är bra att inte tycka nånting alls.

lärde mig lite om utmattningssyndrom på mongodagiset här i sommar. det kan tydligen leda till de symptom jag radar upp här. att man inte bryr sig, att man inte vill prata med folk. o nånting sånt var det ju jag drabbades av efter mitt 07-24-pluggande-sju-dagar-i-veckan-sedan-heltidsjobb-på-sommaren-tills-jag-fick-sparken-år 2000. jag fick prova nån medicin, typ zoloft, o till slut lade jag mig ned o sov. sov 10 timmar, var vaken 2, sov 10 igen osv. det var ju inte hållbart.

men det var ju DÅ! sedan skyllde jag min utsuddade själ på mediciner jag fick prova. varje år en ny sort. provade nya liv, nya städer, nytt allting. det kanske blev bättre ett tag. jag tror det. men det fortsätter ju bli sämre NU, utan mediciner. har man blivit hjärnskadad permanent? eller är det helt enkelt bara för att man håller på att dö?

 

sockerkick

5 september 2010 10:13

Nu kan jag ungefär noll om sjukdomar, men jag tror man måste finna saker som får en att känna sig vid liv, saker ger upphov till känslor och minnen. Testa på att måla, får det dig att känna något? Gärna glädje men att du inte gillar är ju också något. Jag tror iaf inte att du har blivit hjärnskadad eller är döende :) Kram

http://sockerkick.bloggplatsen.se

marmalarv

5 september 2010 19:15

jag menar förstås döende som i att vi alla är döende, från födseln. tänkte att det är nåt som är naturligt, att man blir mer praktisk o mindre känslomässig med åldern.

har provat alla uttryckssätt. allt gick bra förut, men numera ingenting. det är bara tomt.

 

Sara

5 september 2010 10:55

Jag tycker du ska prata med en läkare om det här. För nej, det är (naturligtvis) inte normalt.

marmalarv

5 september 2010 19:17

tråkigt att höra. eller bra. jag vet faktiskt inte. men jag har nog påpekat det för läkarna tidigare. kanske dags att göra det igen, med mer inlevelse.... :)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

sommaren har passerat. gira har blivit 6 månader, börjat äta lite riktig mat o sova i sitt eget rum. fått sin första förkylning (den har vi allihopa just nu) o blivit ganska tung (för att vara hon).   liten marmalarv i rulle   glad halvårs...

nu har vi bott här i två månader. det märks egentligen inte. vi gör små framsteg då o då. en låda hit eller en gardinstång dit. får massor av hjälp av mina föräldrar som kommer o hugger i med jämna mellanrum. men livet flyter på.   man kör en tv...

jaa, flytten blev klar på en helg. precis när stefans grejer var flyttade, ringde de vi lånar släpvagn av o sa att vi kunde ta den direkt nästa dag, alltså söndagen. så blev det. fick rafsa ihop så mycket som möjligt. någon sortering blev det inte in...

idag är det sista dagen att söka mitt jobb. jag hade tänkt fila iväg en ansökan bara för att visa att jag egentligen vill jobba kvar. men jag tror inte jag orkar. har fullt upp med att packa när bonki sover (vilket just denna vecka är nästan aldrig)....

det är svårt att blogga när man har en nyfödd bäbis. så fort hon är vaken har jag händerna fulla, o så snart hon sover hårt nog för att läggas ned, då vill jag också sova, eller städa eller äta eller duscha :) men jag kan meddela att det nu fem ...