den alltid så smala men gosiga opa, med de hårda små små tassarna, är nu mer benig än kramgo. hon promenerar omkring långsamt o vingligt, kommer o söker sällskap. jag lyfter upp o klappar, försiktigt över ryggraden där alla kotor sticker upp. försiktigt över revben o skulderblad. det är verkligen skinn o ben som gäller i år. det här började inte när hon gjorde illa sig, det måste ha börjat tidigare. hon vägde ju bara tre kilo hos veterinären. jag vet ju att hon ätit väldigt lite, fått gå undan för att kosmos trodde sig äga matskålen. men nu är det värre såklart. jag kanske får i henne en matsked om dagen, högst två, av den föreskrivna maten. hon orkar ju inte mer! jag vet verkligen inte hur långt jag ska låta det gå. stackars lilla benhögen!!